Andreas Berchtold och jag, Beata Alving, åkte för Danshögskolans räkning ner till Göteborg under helgen den 7-8/11 för att ta del av och delta i programmet för World Dance Festival, en festival som vill lyfta fram danskonst som har världens folkliga traditioner som bas. Dess syfte är att skapa uppmärksamhet och debatt kring den dans som idag, enligt festivalarrangörerna, befinner sig i ett ”konstnärligt ingenmansland” i Sveriges kulturliv.
Nyss hemkomna från Göteborg bearbetar vi nu många och intressanta intryck från en fullspäckad och intensiv helg där vi har tittat på, upplevt och njutit av ett gediget program av experimentverkstad, föreställningar, samtal, workshops och happenings.
Vår huvudsakliga uppgift under festivalen var att under söndagen 8/11, som speciellt inbjudna gäster, delta i seminariet ” Dans från andra kulturer – en spjutspets i framtidens danskonst?”
Workshop
Under lördagen den 7/11 deltog Beata först i en danslektion med flamencodansaren Carlos Carbonell på Dansforum som har öppnat nya, fantastiskt fina, ljusa lokaler i gamla biografen Draken. Andreas observerade klassen. Vi gjorde intressanta reflektioner kring den manlige lärarens förhållningssätt, i sätt att föra sig i salen och uttrycka sig om dans, vilket väckte tankar om hur det oreflekterade kan skapa motsägelsefullhet. Vad sänder man ut för signaler som pedagog kring exempelvis estetik, vilka inbyggda, outtalade koder finns inom flamencodansen?
Experimentscen
Senare på eftermiddagen var det experimentscen på Pusterviksteatern där dansare och koreografer visade arbeten eller work in progress kring specifika idéer och frågeställningar som man velat pröva. Här deltog Usha Balasundaram student på Danshögskolan Många kulturers dans, i indisk bharat natyam, Kristina Borgkrans, koochipoodi/ indisk klassisk dans, Paula de Hollanda afrobrasiliansk dans, Karina Colmeiro och Raul Masciocchi, Buenos Aires, argentinsk tango samt kompaniet Danza Flamenca, flamenco med f d Danshögskolestudenterna Paloma Madrid, Jenny Martinez och Anna Wettersjö tillsammans med Åsa Danielsson. Anna Öberg, svensk folkdans, visade sitt konstnärliga examensarbete från Danshögskolan.
Som publik bjöds man på dansstycken med energi, dynamik, integritet och lust, av varierad kvalitet, men själva inramningen kring experimentscenen var något problematisk. Vi upplevde att det fanns begränsade möjligheter att använda sig av ljussättning i de stycken som framfördes. Val av programordning skapade viss rörighet i övergångarna mellan styckena och då arrangören även önskade undervisa publiken, ge en utvecklad bakgrund till kommande uppträdande, blev konsekvensen att den poetiska tråden uteblev/förringades och dansens sceniska framställning bleknade något. Erfarenheten väckte också en tanke kring hur man, när intentionen är att öka den konstnärliga kvaliteten och statusen, väljer att presentera och tala om sin genre. Vad väljer man för ord, hur förhåller man sig själv till dansens värde som konstform och hur tydlig är man med vad man menar. Det oreflekterade kan skapa motsägelsefullhet.
I sammanhanget var det spännande att se hur Anna Öbergs konstnärliga examensarbete, som bygger på en avgränsad och väl undersökt idé, stack ut i både kvalitet, komposition, musikalisk och kroppslig förankring samt rumslig iscensättning.
Flamencodansarna i gruppen Danza Flamenca visade smakprov på sitt undersökande arbete kring hur det är att dansa flamenco och samtidigt vara feminist. En utmaning av könsroller, konventioner och föreställningar kring kvinnan i flamencodansen; hur man som kvinna förväntas dansa och representera flamencodansen. För vem dansar man? Ett humoristiskt, prövande inlägg i debatten om genus i allmänhet och i flamencodansen i synnerhet.
World Dance Ballroom – Danskväll
Carlos Carbonell och Arte Flamenco.
Beata nämner efter föreställningen att detta var flamenco på riktigt hög nivå, hon inspireras av dansarens kvalité. ”Han är en artist där man så tydligt kan se hur många års träning av stil i sin genre, ligger till grund för den konstnärliga kvalité som vi får uppleva. En föreställning som kommunicerar på ett påtagligt fysiskt sätt där jag upplever dynamiken och kanske framför allt vissa delar av explosivitet i rörelsen”.
Andreas beskriver föreställningen med hjälp av dansanalys ur ett koreologiskt perspektiv.
En föreställning med en dansare, två gitarrister, en sångare och en slagverkare, alla är män uppskattningsvis i ålder mellan 25-35 år. Musikerna har svarta byxor kavajer i lite olika snitt med en tröja under, de sitter i en rad vid fonden, längst bak i det utrymme som utgör spelplatsen i rummet som är en festlokal i Kulturhuset Oceanen. Publiken sitter nära, vi får ögonkontakt och kan se minsta minspel i den interaktion artisterna har med varandra och med oss då de spelar. Föreställningen är i episoder av musik och dansstycken, däremellan pratar sångaren i en informell ton till publiken, presenterar innehållet, berättar episoder och kommenterar det som sker i stunden. Iscensättningen syftar till att hålla kommunikationen igång och är bl.a. intressant p.g.a. artistens/konstnärens personliga ”touch”
Det är flamenco med ett dynamiskt omfång mellan lågmält gitarrspel till intensiv sång ackompanjerad av ljudstarka gitarrer och slagverk. Under föreställningen är det två dansstycken, det första startar i tystnad dansaren står mitt i dansutrymmet framför musikerna, han har mörka byxor en svart skjorta med en svart väst och svarta skor. Han har blicken mot horisonten möter inte publiken utan har fokus in i sig själv och långt bort, ser allvarlig ut. Han lyfter armarna långsamt klappar snabbt och plötsligt i ett slag förflyttar sig klappandet till musikerna och dansen övergår till att skapa ljudande rytm med fötterna mot golvet dynamiska variationer i tempo och kraft. En stund senare kommer instrumenten in och stycket tar form i lager av musik och rörelser i typisk flamenco stil.
Det andra dansstycket som avslutar hela föreställningen börjar med musik, dansaren kommer in gående mellan raderna av publik. Ljus skjorta, röd väst med ljusa mönster, röda byxor och röda lackskor. Ansiktet är avslappnat, han ler, han möter blick tittar på oss som är i samma rum. En komposition som på ett underliggande koreografiskt skelett utvecklas i stunden. Musiker och dansare interagerar med improvisatoriska inslag, ropar på, ser och leker med varandra. Publiken skrattar, ropar och applåderar spontant under stycket. Rörelser som gör kroppen till helhet, från en liten rörelse i axlarna till stora utfall med hela kroppen som utmanar och leker med att släppa och fånga balans.
Båda dansstycken är föreställningens dynamiska höjdpunkter, klimax även om de i sig är väl avvägda i sitt inbyggda förlopp.
Annat som visades upp under den danskvällen kunde faktiskt aldrig mäta sig i professionalitet eller genomslagskraft med Carlos men i och med att man totalt ändrade scenrummet efter hans och Arte Flamencos uppträdande underbyggde man heller inga direkta jämförelser med de andra gruppernas eller artisternas arbeten.
Vi såg kurdisk och bosnisk dans, indisk bharat natyam, tribal dance, argentinsk tango och dans från en senegalesisk grupp på turné i Europa.
Att exotismen florerar i idén om vad mångkulturell dans är, blev stundom synnerligen tydligt. Exempelvis i valet av musik och kostym som bar på undertoner av det mystiska, det mytomspunna och användandet av attribut som associerade till dramatik. Detta kommunicerade en västerländsk föreställning om det exotiska österlandet och tillåts i viss mån representera bilden av våra förväntningar på och föreställningar om world dance. Det är problematiskt.
Seminarium
Söndagen 8/11 deltog Andreas och jag i seminariet ” Dans från andra kulturer – en spjutspets i framtidens danskonst?” Tillsammans med övriga deltagare samt inbjudna gäster danskritiker Lis Sveningson, koreograf Gun Lund och danskonsulent Eva Persson satt vi i smågrupper och diskuterade följande frågor. Här är en sammanfattning från seminariets diskussioner.
1. Vilken betydelse kan world dance ha för framtidens danskonst i Sverige? Kan den tillföra svensk dansscenkonst något?
World dance/mångkulturell dans kan ge andra dimensioner till danskonstlivet, skapa nya perspektiv kroppsligt, musikaliskt, rumsligt, filosofiskt, uttrycksmässigt och innehållsmässigt. Den kan befria, bredda och fördjupa och vidga det gängse sceniska dansuttrycket.
2. Vad krävs av genren och dess utövare om den skall nå en självklar plats på Sveriges professionella dansscen?
Utbildning, kompetens kring komposition, medvetenhet i många aspekter såsom skillnaden mellan uppvisning och föreställning – vad det innebär att göra ett konstverk. Vad krävs, vad behöver offras? Medvetenhet om vad man vill värna om i stilen (vill man göra den K-märkt?). Är attributen hindrande? Utforska vad som är själen i genren.
Skapa en mängd olika scener för danskonst. Kommunicera den kompetens man har, att stiga fram och ta plats – inte vänta på att bli inbjuden– och stötta varandra, ha samarbete, bjuda på idéer. Våga fördjupa och ta en konstnärs identitet. Experimentera och utforska, gärna visa work in progress med samtal med publiken.
3. Är det viktigt att genrerna behåller sina specifika drag? Och i så fall, hur kan de utvecklas sceniskt och koreografiskt utan att mista sin karaktäristiska särart?
Viktigt för vem? Och i förhållande till vad? Man kommer att behålla de drag man är bra på och som är relevanta i sammanhanget. Viktigt att fördjupa, utforska och dekonstruera genrernas särdrag för att kunna tillföra ny kunskap – våga stanna i stilen, inte nödvändigtvis ”blanda” med annat. Kräver analys.
4. Vad behöver maktens representanter (arrangörer, danskonsulenter, recensenter, bidragsgivare, referensgrupper etc) veta för att bedöma genrerna ur ett konstnärligt perspektiv?
Representanterna behöver se mycket, läsa på och fortbilda sig och avkräva sig ansvar i förhållande till detta. Vara nyfikna, självkritiska och medvetna om sina föreställningar kring mångkulturell dans, ha insikt om maktstrukturer och hierarkier inom konstlivet, och ha kunskap om olika konstnärskap. Behövs diskussioner, seminarier.
Men det väckte även tankar kring; vem som representerar en genre, vilka initiativ kan man förvänta sig och vad kan man göra själv, danskonsulentens roll och ansvar. Vem sitter i referensgrupper? Hur kommunicera kompetens.
5. Vilka insatser borde göras för att utveckla starka, artistiska och scenkonstnärliga dansare och koreografer inom world dance under de närmaste 10 åren?
Professionalism. Utbildning. Formella referenser. Se värdet i autodidakt kunskap. Definiera kompetens och utveckling. Fortbildning i koreografisk komposition och scenisk gestaltning. Daglig träning/proffsklasser inom dessa genrer. Inre och yttre arbete. Identifiera kompetens kring dramaturgi och komposition, lära sig koderna kring vad ett scenrum är. Våga presentera sin genre för arrangörer. Skapa plattform för mångkulturell dans, Fusionfestival med World Dance Festival in på Operan, våga öppna dörrar. Kommunikation, samarbete med koreografer, skapa nya möten. Fler människor som definierar sig som konstnärer och beträder alla platser för dans, att finnas med i samtal. Önskan om att Danshögskolan ska finnas som resurs för samverkan och utbildning.
Frågor som har väckts hos oss själva under dagarna
- Tankar kring maktstrukturer i förhållande till vem som ska vara det kritiska ögat. Vem har rätt att kritisera och på vilka grunder?
- Hur mycket odlas förväntningar och föreställningar om genrerna även inom genrerna? Vilka klichéer, schabloner finns och hur utmanar vi dem? Hur skapar man medvetenhet kring detta?
- Vikten av att utövare av en genre ser och upplever sin genres värde som konstform. Att ta sig själv på allvar. Inte tro eller tycka att man måste lägga till, blanda in annat för att förhöja status. Att istället våga utveckla den estetik och de kvaliteter som stilen har.
- Fördjupa sin kunskap om och förmåga inom stilen för att på så vis tillföra ny kunskap, tillföra något nytt. Fördjupning, förädling av det som är.
- För att nå utveckling krävs tillgång till ett kritiskt förhållningssätt till vad man gör, hur och varför. Hur skapa möjlighet till utveckling av ett kritiskt förhållningssätt hos verksamma artister och pedagoger ute på fältet?
- Danshögskolan kan vara och är med och driver den utvecklingen. Det spelar roll att vi var där och visade intresse för den miljön – det gör skillnad!
- Vikten av att de som är artister inom det här området faktiskt ser Danshögskolan som en möjlig resurs för utbildning, forskning och konstnärligt utvecklingsarbete. Hur kommunicera det ännu bättre?
Vi inspirerades mycket av dessa två dagar i Göteborg och har haft livliga samtal sedan dess som för med sig ny kunskap och insikt till vårt fortsatta arbete.
En övergripande tanke vi bär med oss är att det var viktigt att vi var där, som representanter för Danshögskolan och den kompetens vi för med oss i detta forum, men också viktigt för att Danshögskolan ska kunna ta del av och ha kontakt med skilda delar av det professionella rummet. Att vara i framkant inom ett områdes utveckling innebär också ett ansvar för att vara närvarande där utveckling sker.
Beata Alving och Andreas Berchtold